Jag måste erkänna att jag är jätte flygrädd. Det bara är så och jag får alltid panik när jag ska flyga någonstans eller så börjar jag grina. 
Mina tankar jag får i huvudet är oftast: Tänk om piloten har glömt att trycka på en liten, liten knapp som är viktig för motorerna/propellerna innan vi startar?

Tänk om de har en trasigt litet fönster som de bara tejpat, och de helt plötsligt går sönder?
Tänk om själva stålet/lagret på propellerna/motorerna flyger av eller går sönder när vi är längst upp i himlen?
Tänk om piloten är berusad? 
Tänk om vi blir kapade och ingen märker något? 
Alltså väldigt mycket ''tänk om...'' tankar flyger runt i mitt huvud under hela resorna just i flygplanet. Det jobbigaste för mig är att jag ''lyssnar inte'' på folk som säger att det inte är någon fara, att ingenting kommer att hända och att jag kan sluta larva mig för att allt kommer gå bra. 
Jag menar, hur ska det gå för mig nu när jag ska flyga med en vän och inte min familj? Tänk om planet kraschar och min familj inte är i närheten eller är medvetna om det? Och inte min väns familj heller? Att bara hon och jag kraschar och försvinner för alltid och ingen vet om det för just den stunden? Låter inte det hemskt? Jo, det gör det. 
Så att säga hejdå till min pojkvän, mina vänner och min familj nu på Måndag och Tisdag är som att förbereda mig på ett litet ''farväl, vi ses i ett annat liv''. För tänk så kraschar man faktiskt och man bara har sagt: '
'Hejdå, ha de bra utan mig nu dessa 3 veckorna, kommer sakna er!'' 
Det är liksom inte så jag vill ha mina sista ord till dom jag älskar mest. Jag vet hur fånigt och löjligt detta låter, det har jag hört förut och jag är medveten om det själv. Men sån är jag när det gäller att flyga, det bara är så och tyvärr så kan jag inte hjälpa det. Hade jag kunnat göra något åt saken, så hade jag gjort det redan första gången jag skulle flyga, för det är jävligt jobbigt för mig. 

---

Anyway.
Jag vill bara säga att jag älskar mina närmaste vänner något otroligt mycket, och jag har gått igenom nästan allt med dom. Vissa har jag känt från dagis och uppåt, och vissa lärde jag känna på förskolan. Men jag älskar alla lika mycket!
Sen vill jag säga att min familj betyder såklart mer än allt för mig, även om jag aldrig riktigt visat det till dom. Fast de vet de redan om, det vet jag. 
Och till sist vill jag säga att jag trodde aldrig jag skulle finna den äkta och rätta kärleken i mitt liv. Jag trodde de bara fanns i sagor. Men det har jag gjort. Daniel Bengt Åke Abrahamsson, jag älskar honom så himla mycket, och tanken på att spendera resten av mitt liv tillsammans med honom gör mig lika glad i kroppen varje gång. Han har den största delen av mina känslor och mitt hjärta, och det vet han om. 
Hejdå.